Ledare. Kajsa Ekis Ekman.

2017-12-11 03:07

Ingen hedrar offren för kommunismens fall

Eftersom ryska revolutionen fyller hundra år i år har en hel del borgerliga ledarskribenter tagit sitt favorittillfälle i akt: att påminna oss om kommunismens brott. Visst, medger de, tsarväldet kanske inte var något drömsamhälle, men det rättfärdigar inte revolutionen.

Håll kvar detta resonemang i huvudet.

För det finns en sak som det aldrig skrivs om – offren för kommunismens fall.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Denna chockomvandling av samhället skördade också sina offer, som inte anses värdiga några tårar eller ens hedervärda nog att nämnas. Det finns inte ens ett sådant begrepp. Ändå innebar kommunismens fall en hälsokatastrof utan like i vår tid. Den är endast jämförbar med aids-epidemin i södra Afrika, skriver Cambridge-sociologen Göran Therborn i sin bok ”Ojämlikhet dödar”. Massvis av människor blev utblottade och hamnade på gatorna. Social trygghet fanns inte, de aktier i statliga företag som Boris Jeltsin delade ut köptes upp av kapitalister för en flaska vodka och arbetslösheten steg när industrierna bara lade ner. Då staten revs ner, oligarker lade beslag på tillgångarna och välfärden slaktades, steg dödligheten i före detta Sovjetunionen med 49 procent.

Detta innebär att 16 miljoner ryssar har dött i förtid sedan 1991. Medellivslängden för ryska män var 71,4 år 1990. Ett årtionde senare hade den sjunkit till 58 år. Att en rysk man bara lever tills han är 58 år innebär att de flesta ryssar aldrig hinner njuta av pensionen och att många ryska barn aldrig får träffa sin morfar eller farfar.

 

Ponera att ett annat system hade införts och drastiskt förkortat livet för människorna med 13 år. Hur hade det beskrivits? Hur hade de politiker som införde det gått till historien? Hur hade de skribenter som kallat detta för frihet betraktats?

Men i vår historieskrivning finns inte dessa offer. De får inga utställningar i forum för levande historia. De betraktas på sin höjd som spill, ägg som måste knäckas för att frihetens omelett ska kunna tillagas.

Till dessa ”nödvändiga offer” hör också de 80 personer som mördades varje dag bara i Moskva under 90-talet då maffior krigade om makten, vilket berättas i Claes Ericsons mycket informativa bok ”Oligarkerna”. Fortfarande är den ryska mordfrekvensen bland de högsta i världen. Mäns våld mot kvinnor har också ökat och varje år dödar ryska män 14 000 kvinnor. ”Våld i hemmet” är så normaliserat att det nyligen avkriminaliserades.

De hälsoproblem som uppstod – alkoholism, självmord, hiv – är alla kopplade till att den drastiska ökningen av ojämlikheten. Ginikoefficenten, som är det mått ojämlikhet mäts med, steg från 0,27 till 0,46. Att förändringen skedde så snabbt har gjort denna period till ett studieobjekt för epidemiologer världen över. Ryssarna hade varit ett bokläsande och kulturälskande folk – nu lades biblioteken ned och ersattes av porr och kasinon.

 

Man kan också fundera över de ringar på vattnet som kommunismens fall orsakade i andra delar av världen. De 135 000 som dog i krigen när Jugoslavien splittrades, de hundratusentals som dog i krigen i Tjetjenien, Transnistrien, Tadzjikistan med flera. Alla de unga i postkommunistiska stater som fann sig utan arbete och drogs in i maffian, hamnade i prostitution eller föll offer för trafficking. Alla de romer och andra minoriteter som drabbades av fascism och förföljelse. Fattigdomen kombinerad med nationalism som ny överideologi innebar nämligen högerextremismens återfödelse i stora delar av Östeuropa. Man kan också skänka en tanke till alla de som dödades i USA:s ”krig mot terrorismen” som inte skulle varit möjligt utan landets nyvunna hegemoniska ställning.

 

Det här betyder inte att inga krig hade uppstått om kommunismen ej fallit, eller att livet var bra under kommunismen. Vad det betyder är helt enkelt att kapitalismens införande innebar en massdöd som helt tystats ned.

Men vår borgarskribent, som nyss menade att hur fruktansvärt tsarväldet än var rättfärdigade det inte revolutionen, har med ens övergett sin princip. Nu anser han att vad som helst är berättigat, bara kommunismen störtades. Han, som gråter över kommunismens offer, tycker inte att de går att jämföra med några dumma jävlar som själva väljer att supa ihjäl sig eller startar stamkrig, hur många de än är. Och därmed avslöjar han att det han egentligen sörjer inte är människorna som dog, utan varför de dog. För ögat kan inte se sig själv, och kapitalismens offer befinner sig där – i den gigantiska blinda fläckens anonyma kyrkogård.

En dag kommer den också att bli synlig, och kapitalismens offer kommer att ställa sig upp och få namn. Och vi kommer ställa den självklara frågan:

Varför måste kommunismens fall med nödvändighet innebära kapitalismens införande?.

Kajsa Ekis Ekman
Kajsa Ekis Ekman 

Är frilansskribent och författare, aktuell med boken Texter 1998-2015, och ledarskribent för Dagens ETC.