Krönika. Maria Sveland.

2018-02-13 18:30

På tantpromenad med public service i hörlurarna

Sista tiden har jag känt mig mer medelålders än jag någonsin gjort tidigare. På pappret har jag såklart varit medelålders ett bra tag nu, i alla fall några år. Men av olika skäl är det först senaste året som känsla och fakta synkroniserats.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Det började med små nostalgiska utbrott vid frukostbordet över saker som jag dessvärre måste erkänna uttalades med aningens grötigt tonfall när jag försökte förklara för mina barn vad public service är. Som alla andra under 30 lyssnar de uteslutande på poddar/vloggar. Halsen tjocknade sig medan jag hörde mig själv uttala ord som ”kvalitet”, ”tv-licens”, ”oberoende journalistik” medan de såg ut som frågetecken. Det var uppenbart att det inte funkade, så jag gjorde så som föräldrar gjort i alla tider: höjde volymen på radion i ett fåfängt hopp om att de på något sätt skulle drabbas av någon slags allmänbildande insikt. De gjorde i sin tur så som ungdomar gjort i alla tider och skrek unisont: Sänk volymen!

Jag gav upp och tog på mig broddar på skorna och gick ut på en tantpromenad. I vanliga fall lyssnar jag på ”Filosofiska rummet”, eller någon P1-dokumentär medan jag sakta strosar fram, men denna gång tänkte jag att jag trots allt borde ge det där med ”podd” en chans. Bara för att jag är medelålders måste jag inte bete mig som en sådan. Sagt och gjort, jag letade och hittade Mia Skäringers och Anna Mannheimers podd och tänkte att det här kan inte gå fel. Två roliga och skarpa medelålders kvinnor som pratar om glappande magmunnar och grillkryddor.

Kan bli hur bra som helst. Och för all del,  (”För all del” – herregud, vad är det för kärringuttryck?!) det var pladdrigt och fladdrigt och då och då roligt om det bara inte vore för att det lät som ett oredigerat samtal som jag och mina vänner har en bakfull söndag. Men det som framför allt fick mig att drabbas av den där medelålderskänslan var reklamen. Jag inser när jag skriver detta att typ alla andra utom jag samt en del 60 plus-människor accepterat reklamen som en naturlig del i poddgrejseriet. Må så vara. När Mia och Anna plötsligt börjar prata om sin huvudsponsor Hemfrid som utför hushållsnära tjänster som om det vore en social jämställdhetsinrättning kräktes min inre tant.

”Det är ju tack vare Hemfrid som vi över huvud taget har tid att sitta här. Hemfrid gör det möjligt för oss kvinnor att kunna ägna oss åt sådant vi verkligen vill, till exempel skriva eller umgås.”

Kalla mig gärna gammelkommunist (det är jag säkert också) vid sidan av passé och medelålders. Men det kändes så sorgligt och förnedrande för alla inblandade.

Jag gillar inte att gnälla på andra kvinnor, så jag vill verkligen förtydliga att jag utgår från att Mia och Anna är det mest intressanta som finns att lyssna på bland poddarna. Att ens slösa en minut på att lyssna på pladdrande snubbar – oh, the horror! Och jag är såklart medveten om att alla tusentals snubbar som poddar också gör den här typen av förnedrande reklaminslag där de låtsas gilla olika företag som sponsrar dem.

Allvarligt, den som uppfann poddar måste ju haft en genial marknadsförare. Likt ”Kejsarens nya kläder” eller det där bantningspulvret som skulle intas med tre liter vatten och följas upp av tre timmars träning. Billigt och effektfullt.

Men ändå. Jag stod inte ut. Så jag bytte till P1 och gick runt och bejakade min inre tant och njöt av hur välresearchade alla intervjuer var. Tänkte på hur intressant det blir när en påläst person intervjuar någon – till skillnad från när två människor sitter och pratar lite random om veckan som gått.

Så plötsligt hör jag ett inslag från ”Godmorgon, världen!” i P1 som handlar om att bokhyllor är ute. Ingen läser längre fysiska böcker, så detta med att ha en massa gammal litteratur som står och samlar damm i någon hylla är helt passé. Alltså är det ingen som designar bokhyllor för böcker längre, enligt reportaget. De hyllor som görs pryds numera istället av prydnadsföremål.

Inte nog med att jag inte förstår poddgrejen, hela mitt leverbröd, det vill säga att skriva böcker, är hopplöst ute.

Det är bara att inse att tiden är ur led. Eller jag är ur tid. Uppenbarligen hänger jag inte med i svängen längre (om jag nu någonsin gjort det).

Jag ger upp. Jag ska genast starta en vlogg där jag filmar hur jag möblerar om i tre timmar i realtid. Detta följt av hur jag skäller på mina barn, lagar tråkig kvällsmat (fiskpinnar), plockar in disk, går på toa, ringer en kompis och pratar lite om veckan som gått och sedan går och lägger mig. Det kommer bli en succé.

Plus & minus

Plus: Sveriges Radio P1

Minus: Reklamjinglar

Maria Sveland
Maria Sveland 

Är journalist, debattör och författare. Skriver krönikor för Dagens ETC.